Om de trodde jag mådde dåligt innan de beslutade felaktigt att omhändeta mig, så skulle de snart se hur en redan krossad själv skulle krossas ännu mera.

Började skolka ifrån skolan, för där ville jag inte vara efter att hela skolan hade sett hur de omhändetog mig.

Ryktena som gick om mig, blickarna som fick en att blir riktigt förbannad, det vart för mycket.

Nu började jag skolka och va ute sent om kvällarna oavsett, mamma var inte så speciellt glad på mig och försökte ha mig under kontroll men jag vart en trotsig tonåring gånger 100 om man säger så.

Satt med äldre vänner och drack öl och lyssnade på musik sent, kunde komma bakfull till skolan när jag väl orkade ta mig dit.

Mitt självskadebeteende vart ännu värra och ångesten som man hade känt innan vart dubbelt så värre, så då blev det att man skar sig oftare för att "ventilera ", att hjärnan skulle få vila och man istället kände fysisk smärta för den var mycket enklare att känna än den psykiska.

Allt raserades den dagen vid omhändetagandet, om de bara kunde tänkt lite längre och insett vad de höll på med.

Men så kunde de inte se de, de trodde på riktigt att de hade gjort rätt men som läkaren sa dit jag kom så var det inte det bästa för mig, utan detta kunde komma att skada mig värre.

Så rätt han hade den läkaren, för idag är jag 35 år och lider av PTSD och har gjort sen den dagen för 20 år sedan.

Att få en diagnos så sent i livet som man levt med så länge, var inte det roligaste men ändå så fick jag mer förståelse för mig själv, varför jag mådde som jag gjorde och såna saker.

Hade jag bara tänkt på PTSD innan så kanske man hade fått hjälp tidigare, för alla de tecknen som man har när man lider av PTSD stämmer så väl in på mig.

Man får mer ångest, flashbacks, vill inte leva och en massa andra saker , isolera sig och jag isolerade mig totalt efter ett antal år efter den där händelsen. Men alla fokusera på att de skulle vara social fobi eller agora fobi, men jag har aldrig känt att de stämde in , men de som arbetar inom psykatrin ska man ju lita på , de vad det jag hade lärt mig.

Men som tur var så satte jag näven i bordet detta år och sa åt dom att jag måste få bearbeta den händelsen, för varje dag går jag runt och känner samma känslor som jag kände då de tog mig ifrån min frihet.

Så tänk om någon bara kunde tänkt annorlunda och sett det på ett helt annat sätt än vad de gjorde.

Så nu har jag påbörjat en behandling för PTSD och har genom gått 2 sessioner och ska snart på min 3:e , vilket är energikrävande och man känner att det är som man är där igen, som om man är 15 år igen och sårbar och helt ensam fast ändå inte ensam.

Så en händelse kan skapa mer problem än vad man kan ana, med detta sagt. Mår  ni dåligt så va inte rädda för att söka hjälp och begär den vården ni själva tycker ni ska ha. För ingen annan har mer kunskap om ditt mående än du själv.

Tack för mig denna gång.

//Mien

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag var bara 13 år när det börjarde bli för mycket tankar, ett mörker som svepte om mig som någon hade svept om mig en filt. Jag förstod inte vad det var som höll på att hända, kunde inte känna av vart allt skulle ta vägen. Började årskurs 7  och...