Om de trodde jag mådde dåligt innan de beslutade felaktigt att omhändeta mig, så skulle de snart se hur en redan krossad själv skulle krossas ännu mera.

Började skolka ifrån skolan, för där ville jag inte vara efter att hela skolan hade sett hur de omhändetog mig.

Ryktena som gick om mig, blickarna som fick en att blir riktigt förbannad, det vart för mycket.

Nu började jag skolka och va ute sent om kvällarna oavsett, mamma var inte så speciellt glad på mig och försökte ha mig under kontroll men jag vart en trotsig tonåring gånger 100 om man säger så.

Satt med äldre vänner och drack öl och lyssnade på musik sent, kunde komma bakfull till skolan när jag väl orkade ta mig dit.

Mitt självskadebeteende vart ännu värra och ångesten som man hade känt innan vart dubbelt så värre, så då blev det att man skar sig oftare för att "ventilera ", att hjärnan skulle få vila och man istället kände fysisk smärta för den var mycket enklare att känna än den psykiska.

Allt raserades den dagen vid omhändetagandet, om de bara kunde tänkt lite längre och insett vad de höll på med.

Men så kunde de inte se de, de trodde på riktigt att de hade gjort rätt men som läkaren sa dit jag kom så var det inte det bästa för mig, utan detta kunde komma att skada mig värre.

Så rätt han hade den läkaren, för idag är jag 35 år och lider av PTSD och har gjort sen den dagen för 20 år sedan.

Att få en diagnos så sent i livet som man levt med så länge, var inte det roligaste men ändå så fick jag mer förståelse för mig själv, varför jag mådde som jag gjorde och såna saker.

Hade jag bara tänkt på PTSD innan så kanske man hade fått hjälp tidigare, för alla de tecknen som man har när man lider av PTSD stämmer så väl in på mig.

Man får mer ångest, flashbacks, vill inte leva och en massa andra saker , isolera sig och jag isolerade mig totalt efter ett antal år efter den där händelsen. Men alla fokusera på att de skulle vara social fobi eller agora fobi, men jag har aldrig känt att de stämde in , men de som arbetar inom psykatrin ska man ju lita på , de vad det jag hade lärt mig.

Men som tur var så satte jag näven i bordet detta år och sa åt dom att jag måste få bearbeta den händelsen, för varje dag går jag runt och känner samma känslor som jag kände då de tog mig ifrån min frihet.

Så tänk om någon bara kunde tänkt annorlunda och sett det på ett helt annat sätt än vad de gjorde.

Så nu har jag påbörjat en behandling för PTSD och har genom gått 2 sessioner och ska snart på min 3:e , vilket är energikrävande och man känner att det är som man är där igen, som om man är 15 år igen och sårbar och helt ensam fast ändå inte ensam.

Så en händelse kan skapa mer problem än vad man kan ana, med detta sagt. Mår  ni dåligt så va inte rädda för att söka hjälp och begär den vården ni själva tycker ni ska ha. För ingen annan har mer kunskap om ditt mående än du själv.

Tack för mig denna gång.

//Mien

Jag var bara 13 år när det börjarde bli för mycket tankar, ett mörker som svepte om mig som någon hade svept om mig en filt.

Jag förstod inte vad det var som höll på att hända, kunde inte känna av vart allt skulle ta vägen.

Började årskurs 7  och det kändes nervöst och samtidigt spännande, men kände ganska snabbt att jag inte passade ihop med de andra i klassen. Men jag höll ut och gjorde mitt bästa, samtidigt som jag slogs med mitt inre, mitt mörker som ingen visste om förutom jag själv.

Jag klarade av hela årskurs 7 utan några större problem, hade vänner som gick i klasser över mig och trivdes trots allt med livet.

Men så hände det något, en dag när jag skulle var med mina kompisar och bada i en sjö under sommarlovet. Så hände något som jag inte är stolt över och som gjorde att jag drabbades än värre av panikångest, vilket jag inte alls visste vart det var för något.

Vi busade på bryggan och vi tänkte alla som är på bryggan kan simma, men så var inte fallet.

Jag putade i en kille som inte kunde simma, men visste att de fanns en sten som han kunde ställa sig på i vattnet om han bara lyssnade på mig. Men då kom hans bror som inte heller kunde simma och hoppade i, så jag blixsnabbt hoppade i efter och jag höll på att drunkna för nu var det inte han som jag putade i som fick panik utan brodern. Han tog tag i mitt huvud och tryckte det ner under vattenytan flera gånger.

Jag vart så förbannad att jag tillslut vart så stark att jag kunde få han att ställa sig på stenen, sen drog de andra upp han på bryggan, första killen hade jag lyckats förklara för han att snart var på grunt vatten igen om han simmade lite hundsim och de gjorde han, så han gick och kom upp på bryggan.

Själv vart jag vansinnig, både på mig själv förstås  men mest på brodern som satte oss alla i ett ännu värre läge än var det var ifrån början.

Jag tog mig upp på bryggan och skällde ut han, du ska aldrig hoppa i om du inte kan simma och så svor jag en massa så alla som var på stranden och bryggan såg mig, men jag kunde dött....

Vart inte långvarig på den badplatsen efter det, utan cyklade istället till en ungdomsgård, där chocken satte sig och jag låg och skakade och frös. De var då allt satte igång på riktigt, då jag började må sämre och kände att jag började tappa kontrollen.

Efter ett tag så började jag självskada mig genom att leta smutsiga glasbitar, jag skar upp armarna så blodet rann och det kändes som en befrielse ifrån all smärta man bar på.

Minns hur jag med blod skrev ner i en anteckningsbok, jag vill dö.

Allt hade raserats och jag hade ingen koll längre på vad jag skulle ta mig till, jag fick hjälp av vänner som sa åt mig att sluta och jag sa ja jag ska, men det vart värre och värre.

När jag var 14 år så började jag tänka på hur man kunde dö, hur man kunde kanske hoppa med huvudet förre ifrån brandstegen på en skola. De fick springa efter mig ett antal gånger för att få ner mig, hade samtal med skolkuratorn och senare också  med en läkare på Vårdcentralen.

Det hjälpte inte mig ett dugg, de hade ingen koll alls på hur jag mådde och varför jag mådde som jag gjorde.

En dag så kom de till skolan och ville prata med mig, det var ifrån socialen, han läkaren ifrån Vårdcentralen samt skolkuratorn, jag sprang min väg och sa ni förstår ju inte mig så varför ska jag prata med er? Sen gav de sig av och lämnade mig ifred, det var vad jag trodde i alla fall.

Senare på dagen skulle jag och en kompis iväg och fika, då det kommer ner en man ifrån en slänt och frågade mig om det var jag som var jag, jag svarade självklart ja och han förklarade att han var ifrån polisen och ville prata med mig lite.

Vilken lögn, de skulle omhänderta mig. Paniken jag kände, rädslan och hur liten jag kände mig då sitter kvar än idag, de tog mitt liv den dagen och jag kände mig levande död.

Framför hela skolan så vart jag omhändetagen, alla stod och tittade på hur jag bröt ihop i panik och hittade en vän och viskade i hennes öra, hjälp mig de kommer ta mig, jag vill inte,  medans tårarna rann nedför mina kinder.

Hon försökte lugna ner mig, det var inte så lätt att lugna ner en panikslagen tjej som kände sig så värdelös och helt utan ett ord att säga till om.

De satte oss i bilen för min vän var så snäll och följde med mig, hon fick sitta och hålla om mig hela vägen till stället jag skulle till.

Väl där vart jag satt i ett rum helt ensam, tills min pappa kom och jag kramade om han.

Senare kom en läkare in, han var dansk och jag vet att pappa fick prata med han för jag klarade inte av det.

Den läkaren vart förbannad minst sagt, för så som de hade gjort vart helt emot lagarna som fanns. För de hade aldrig bedömt mig den dagen utan skrev ihop en rapport som inte alls stämde in.

Jag vart kvar där över natten även att jag hade fått åka hem, men då hade jag varit tvungen att åka tillbaka nästa dag för att bli utskriven, då kunde jag lika gärna sova där en natt. För jag var så utmattad efter alla känslor, tårar och tankar.

Men den dagen var dagen då livet aldrig mer kom att bli sig likt.

//Mien